En slöja av förvirring

På ett sätt den klaraste stjärnan,
alltid med svar på frågor,
från ett barnbarn som aldrig slutar att fråga.
Så ser jag dig.
När jag tänker på alla år jag älskat dig.

Med dom djupaste samtalen.
Om livet, böckerna och tro.
På oss själva, något större än oss själva,
och ibland avsaknaden av tron på sin egen förmåga.

Jag har älskat det så mycket.
Att krypa upp i en av fåtöljerna,
och låtit tiden gå med våra röster som blandats,
ibland med avbrott av skratt eller tårar.

Du  har alltid bekräftat mig,
sagt att jag kan göra vad som helst.
Att jag var din och morfars stolthet.
Så har du skällt också då och då.
Talat om när jag valt fel,
men aldrig slutat älskat mig.

Det förändras sakta men säkert.
Inte känslorna men relationen.
För mellan oss är nu en sjukdom.
Som en vägg har den rest sig.
En vägg av slingrande tistlar,
som tar sig in i det som är själen.

Ögon som fått en slöja över sig.
Inte för att du inte ser oss,
utan för att du inte är med på samma sätt.
När vi är tillsammans.
En slöja av förvirring.
Som vi inte kan ta bort.

Det blir ett hav av känslor.
Otillräcklighet, maktlös, ilska.
Allt står för en och samma sak.
Kärleken.
Den där man bär efter så många år,
med en viktigt människa.
Som man vill ge något ,
som är så mycket vackrare än det här.

Vi pratar fortfarande förstås.
Och djupet finns där stundvis.
Innerligheten.
Som jag förtvivlat håller fast vid.

Vi skrattar ibland.
Då tittar du på mig och säger att jag är som morfar.
- Han fick mig alltid att skratta.

Men ändå, ändå så är den där,
väggen av slingrande tistlar,
som tar sig in i det som är själen.
Bäddar in dig i en slöja av förvirring.
Tar bort en del av dig från oss.
Den del som verkligen är du.
Vi älskar varandra igenom det.
Det är det viktigaste.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis







10 kommentarer:

Flower of Fame sa...

Så vackert du skriver. Trist när man så tydligt ser en förändring när någon blir sjuk. Många varma kramar Pernilla

Maria M sa...

Så innerligt med dig i känslan. Min lilla pappa gjorde samma resa. Otroligt smärtsamt och svårt att ta till sig. Du skriver så vackert. Kram.

Marika sa...

Å, en slöja av förvirring. Så vackert. Så sorgligt. Dina ord är musik. Kramar

Kia sa...

Inte lätt när det kommer emellan.
Samma människa men samtidigt annorlunda.

Stor kram Kia

Anna sa...

Ja, visst är det sorgligt när dimman lägrar sig alltmer och demenssjukdomen tar över personligheten. Men de finaste minnena kan den inte ta ifrån oss som ännu minns klart. /Kram

Pia sa...

När slingerväxter börjar täcka ljuset är det svårt att nå in. Du beskriver det så fint och varmt, med en underbar kärlek som grundpelare.
Jag undrar om jag inte såg din fina pälsboll på fb idag. Skickade bilden på mailen till dig.
Varma stora kramar <3
Pia

Mamma C sa...

Det är så sorgligt när man ser hur dimman sveper sig allt tjockare om något man älskar så mycket.
Kram Mamma C

House and Garden by Bia sa...

Så fint !...det samma upplever jag just nu...pappa har ju haft tre stroke, och kände inte först igen mej i söndags på farsdag, men sen började det klarna, som tur vad. Han har samma humor som alltid, men glömmer hela tiden, och man känner att han sakta tynar bort i huvudet...fast än så länge kan vi prata och skratta och mamma är det käraste han har, så fint att se han pussa på henne ;))...men visst saknar jag min kära pappa...inte är det som det var förr.
Ha nu en fin dag min vän !
Vintern är nog snart tillbaka...bra tycker jag iaf ;))
Kramis

✫ Fru Eriksson sa...

Blir rörd & berörd i ❤️-at ...
/Kramas!

Villa Freja sa...

Vackert skrivet om en sorglig förändring. Kram