Själens brus

Det ni ser på bilden tagen med mobiltelefon...
är inte en hög med glömd plast.
Det är en människa som sover,
mitt i morgonrusningen vid pendeltåget.

Det är också en vän till mig.
En gammal och mycket god vän.
Som jag känner kärlek till.
Våran relation har förändrats förstås.
Från middagar med massor av vuxna och barn,
högljudda diskussioner och god mat.
Till att titta ner i en sovsäck,
ha med en kopp kaffe och kolla av läget.
Men det är fortfarande min vän.

Vad hände egentligen?
Det kan nog ingen svara på.
Det är egentligen inte viktigt att skriva om.
Livet gick sönder.
Bruset blev för högt att leva med.
Ingen väljer att leva i det mentala krig,
som bland annat min vän lever i.
Ett mentalt krig för den som är i det,
och för dom som står bredvid.
Som söker svar på frågor.
Och oftast undrar vart sin anhörig eller vän är.

I torsdags,tidig morgon på centralen,
väckte jag min vän.
Med en termosmugg,
 svart starkt kaffe och en bit socker.
Samma som förr.
Som det alltid har varit.

Ropade innan jag klev in i kuren:
- Det är Hannis, vakna!
Förbi sprang stressade pendlare,
tittandes med olika blickar.
Några irriterade, några empatiska.
Själv var jag fnissig,
för att jag innan väckt två andra.
Som visade sig vara fel.
Det är svårt att se bakom alla lager av skydd.
Jag säger:
- Förlåt, fel person...
Det blir den märkliga situationen,
som får mig att fnissa.

Jag står i sidenblus och skinnbyxor.
Ser väl kanske ut som vem som helst,
på väg till jobbet,
med undantag av att jag drar i plast,
 som innehåller en människa.

Min vän krånglar sig fram.
Dricker sitt kaffe.
Jag har med mig tvättlappar för bebisar,
såna där fuktiga, färdiga att använda.
Tandborste och tandkräm.
En flaska vatten och smörgåsar.

- Är du okej, undrar jag.
- Lagom, svara min vän.
Vi tittar varandra i ögonen.
Som vänner gör.
Jag ser den, smärtan.
Min vän ser min.

- Jag älskar dig, säger jag.
- Jag älskar dig, svarar min vän.
Det är viktigt för mig att säga det.
Kanske av egoistiska själ,
men också för att jag vill att min vän ska veta,
hen är fortfarande älskad.

Pussar på en smutsig kind.
Kramar en hand.
Vill så gärna övertala, hitta alternativ.
Men det funkar inte så.
Det vet jag sen många år.
Så jag säger bara:
- Okej, då sticker jag.

Korta möten,
det är det enda som fungerar.
Inga långa samtal,
inga försök till något annat.
Det går inte att tvinga sig igenom själens brus.

Jag vet inte varför jag vänder mig om,
innan jag går på tåget.
Och fotar.
Brukar inte göra det.
För att jag till viss del tycker att det är kränkande.
Eftersom att du inte sagt ja till det.

Kanske är det känslan av att vilja skrika,
känslan av att vi måste göra något för alla dom,
som kämpar för sin existens i ett samhälle
som har dåligt med plats.

Jag vet inte...
Jag vet bara att människor kämpar.
Med olika saker.
På olika sätt.
Och att en del av dom eller oss,
sover inlindade i plast på kall betong.
Tillsammans med själens brus.

Kanske är det min oförmåga att stänga av.
Den där avsaknaden av filter,
över hur många det är som lever så här.
Min egen rädsla för att hamna där.

Jag vet inte...
Kanske vill jag ändå bara visa,
att den där plasten innehåller en älskad människa.
Att det är någon där som är viktig.
Som betyder något för någon.
Det får aldrig glömmas bort.

Mjukhet till er.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, hur har du det?
Ber om ursäkt för att jag varit dålig på att svara.
Har haft det lite rörigt.
Kram till dig!



15 kommentarer:

annika sa...

Tänker att ditt hjärta är öppet och vackert och att du verkligen är en vän. När livet går sönder brukar de flesta försvinna. Varm kram💜

Mamma C sa...

Du är verkligen en sann och fin vän som finns där fast själen har gått sönder. Tänk om vi alla hade bara lite av det du har. Ett stort varmt hjärta.
Kram Mamma C

Finurliga fröken sa...

Gråter när jag läser dina ord. Att människor ska behöva leva så. Att inte samhället finns där. Men att du finns, kommer med kaffe och kärlek gör all skillnad i världen för denna människa. De är jag säker på. Kram

LÁrt de Vivre sa...

Du är en fin vän!
Man förstår inte alltid vad livet ger och tar, vad som händer och vad som går så fel eller i sönder. Men att finnas där, är så fint och så varmt.

Kram Kajsa

Marika sa...

Tänker att du är en underbar människa med ett helt enormt hjärta.
Kramar i massor!

Flower of Fame sa...

Så fint av dig. Tror det lilla gör jättemycket för din vän. Önskar att vårt samhälle hade varit lite mer ödmjukt emot alla. Ha en mjuk kväll Kram Pernilla

Kia sa...

Måste vara svårt att bara låta det vara. Precis som du skriver så vill man så mycket mer.
Men att finnas där med det lilla kan vara mycket just då!

Ha en skön kväll!
Kram Kia

Helén i Vilrummet sa...

Jag blir så varm i hjärtat när jag läser det du gör för din vän. Att du bara finns där och ser, inte bara rusar förbi. Önskar det fanns lite mer medmänsklighet i världen. Du är en fin männsika, Hannis. Så fin <3
Kram Helén

Pia sa...

Det finns bara en som DU <3 En med ett så stort hjärta att det fyller alla andras också. Att se och bry sig om den där människan i plast, den trasiga själen som finns där i. Stanna upp mitt i allt och se med öppna ögon, inte blunda eller titta bort som många gör.
Önskar dig en riktigt fin måndag!
Kramen
Pia

Villa Freja sa...

Sorgligt och vackert på samma gång. Du är en fin människa med ett stort hjärta. Kram.

Anna S sa...

Hej Hannis! Å, ingen orsak att be om ursäkt. Jag har läst här men det har varit mycket i livet på sistone. Rörigt här också. Inre kamp om saker och tings varande som det "bars är att simma igenom" i den takt som går.
Jag har tänkt på dig nu och då. Att jag gärna skriver . Men ibland snurrar ju livet för fort.

Har läst dina inlägg. Intressanta ur flera synvinklar. Känner igen mig i endel. Och ditt blogginlägg idag; om din vän som ramlat igenom. Jag är glad att ni är vänner. Önskar att fler i samhället, och samhällets skyddsnät skulle öppna ögonen för att vi alla är människor.
Idag verkar allt så vinstinteeserat och av rädsla att själv sova i en kur, med sovsäck gör att många tittar bort istället för att se. Människan.
Du har så rätt, alla är någons dotter, någons son. Någons vän eller livskamrat.

Skrattade liksom du åt att du gick till fel person med kaffet, två gånger. :-) situationshumor.

Här är det ganska deppigt nu. Kämpar med fler flashbacks. De tycks ju aldrig ta slut. Kämpar med synen på mig själv och att låta lite glädje sippra in mellan varven. Ibland måste det som värker bara kunna värka ut känner jag.
Gränser för syskon som antingen inte förstår, vill göra saker bättre genom vägar jag för länge sedan vikit av från. Känslan av ensamhet och hur fint det är med vänner som förstår.

Hösten är mer än välkommen för mig. Älskar när löven faller. Den vardagliga lunken jag känner av, te och ljus.
Katten har växt mycket men är en pipig kattunge kl 6 varje morgon. Så lite " småbarnsförälder" känner jag mig som. Ge mat, leka lite och hoppas på mer sömn en annan dag. :-p

Varm kram till dig! Hoppas veckan blir fin trots mycket att stå i.

House and Garden by Bia sa...

Tänk om alla var som du....livet kan vara kaos eller gå som på räls...just nu är mitt liv kaos, eller rättare sagt, mina föräldrar har det inte lätt och jag drabbas...pappa är på sjukhus (igen) efter en tredje stroke (91 år )...mamma åker skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset...hon har fått strålningsskador efter strålning av cancern...min bror dog i cancer för 16 år sedan, så jag är enda barnet och får hjälpa till så gott jag kan...och veckan som gått har varit jobbig...tur att vi hann hem från semestern...mamma ringde från sjukhuset och är dålig efter ingreppet idag..jag hoppas hon piggnar på sej !
Jag hoppas bara att det vänder nu...för det här är inte kul med båda föräldrar som är sjuka...pappa har också cancer plus att han har demens av sina stroke.
Men livet går vidare....så är det.
Hoppas du har det bra min vän !
Kram och god natt !

Anna sa...

Läser, och blir berörd. Fina Hannis, världens skulle se annorlunda om fler vore som du. /Kram

MariaM sa...

Jag har inga ord. Många tårar. Du är så kärleksfull. Kram & ett stort hjärta.

Livskrafter sa...

Kära Hannis god morgon
Nu var det länge sedan jag kommenterade. har försökt stänga bruset lite då livet har skavt lite ett tag.
Men nu är jag här. Och jösses vad du skrev dig rakt in under min hud idag Hannis. Så på-riktigt-förmedlat på ett sätt som jag inte kan värja mig för. Men det är viktigt för oss alla att veta detta och tänka till. Se våra medmänniskor och känna kärleken inför allt det som är
tack för att du delar med dig vackra människa
Kram