Bara vanliga människor

Jag är på en middag.
Med blandade vänner och bekanta.
Hör en person skämta ganska rått.
Om depressioner, utbrändhet och annat.

Speciellt hur människor minsann är deprimerade i tid och otid.
Hon markerar verkligen vad hon tycker.
Eller rättare sagt, vad hon inte vet något om.
Den som sitter bredvid henne,
ser ut att vilja krypa ur skinnet.

Jag skämtar själv om psykisk ohälsa.
På ett ironiskt sätt.
Min egen psykiska ohälsa,
 och det som händer när jag är i det.
Inte andras.
Främst gör jag det när jag är med familjen.
Eftersom att dom förstår skämten.

Men det är skillnad på att skämta för att hålla lite distans,
 till en verklighet som ibland slår en på käften,
till att skämta och driva med människors kamp.

Man raljerar inte runt ett tillstånd
som kostar människor så mycket smärta.
I värsta fall...livet.

Tittar henne rakt i ögonen och säger högt:
- Jag har kämpat med depressioner i många, många år.
Så mycket att jag har fått söka hjälp.
Och eftersom att jag inte orkar höra dig säga,
att folk får ta sig i kragen,
en enda gång till så ska jag förklara hur det är.

Det blir knäpptyst.
Dom som känner mig, drar liksom efter andan.
Hon tittar på mig, förvirrat.
- Men du är väl aldrig deprimerad?
Du har ju gjort så mycket saker i livet!
Och gör så mycket hela tiden..
Som om det vore ett slags kvitto på måendet.

Och det är där vi har det igen.
Bilden av det som inte är verkligheten.
Människor med depressioner,
 är bara vanliga människor.
Själafulla, arbetande eller inte, föräldrar, barn till någon,
ansvarstagande, tillförande.
Vanliga människor som får kämpa,
med något dom inte valt.
Dom är inga annorlunda skapelser.
Unika som alla men inte annorlunda.

Du går till jobbet och gör bra ifrån dig,
samtidigt som det känns att insidan dör.
Skrattar samtidigt som hjärtat slår saktare och saktare.
Ser dom du älskar,
 men bara vill gå och sova,
i sängen som förblir obäddad.
Att du fortsätter att leva ditt liv,
fast du kanske känner att du inte vill.
Allt det är överlevnad.
I ett tillstånd som på riktigt skriker:
- Lägg dig ner och ge upp!

Du orkar inte bry dig om detaljer i hemmet,
färg på pioner,
höjd på klackar eller vem som gör vad.
Du orkar inte ens höra andra prata om det.
Du försöker bara orka leva.
När det är som värst.
Så är det för mig och kanske några andra.
För någon annan är det något annat.
Men jag vet helt säkert,
att ingen som lever med depression,
har önskat sig just det.

Och det är skillnad på att vara deppig,
 över fel färg på tröjan.
Och att vara deprimerad,
när man inte vet hur man ska klara en minut till.

I det så ska människor då behöva höra fördomarna,
om deprimerade människor.
Som ligger i sängen och inte gör någonting...
Det kan jag säga,
att när depressionen tar dig så djupt....
Då svider fördomarna som piskrapp.
Men har bara en önskan,
en väg ur det tillståndet.

Min djupaste depression höll på att knäcka mig.
Känsla av att inte höra hemma någonstans,
höll på att ta över.
Jag var ingenting, på insidan, bara vilsen.
Mitt huvud ekade ständigt av meningen:
- Vad fan gör du i det här livet egentligen?

Det behövs kärlek i det.
Förståelse.
Oavsett vad du kämpar med.
Det finns många bra sätt,
 att leva ett bra liv med depressioner.
Det tar tid att bygga upp det.
Och kraft.
Men det går.

Vi människor har en fantastisk möjlighet.
Vi har händer vi kan sträcka ut.
Till våra medmänniskor.
Det vackraste som finns är att få sträcka ut en hand,
 till någon som behöver det.
Och när du är där, i det svarta,
så betyder det allt att en hand sträcks ut emot en.
Det är själakärlek.
Som tar sig utifrån och in.

Medmänsklighet.
Sånt får människor att orka.
Inte dömandet och raljerandet.
Det strör bara salt i sår.
Och dom svider tillräckligt som det är.

Mjukhet till er, massor av mjukhet.
Kram Hannis







11 kommentarer:

Marika sa...

Och massor av mjukhet till dig. Samtidigt tänker jag att de där raljerande människorna är sådana som egentligen är rädda för de svarta känslorna. Har någon i min familj som kan säga sådana saker när någon annan vill prata om det som är tungt. Jag råkar veta att hen själv är deppig men har aldrig velat ta tag i det. Massor av kramar till dig som för alla deprimerades talan.

Flower of Fame sa...

Så bra att du sa ifrån. Kanske du fick upp ögonen på den andra människan. Så fint du skriver om hur känslan är att vara deprimerad. Så svåra saker och du bara får fina ord på det. En utsträckt hand tror jag också på. Ha en mjuk fin dag Kram Pernilla

HWIT BLOGG sa...

Puh...bara det att du bet ifrån, ifrågasatte, förklarade...ja det är styrka! Oftast får den raljerande personen skrocka på och det blir knäpptyst runtom, alla tittar ner i bordet eller hummande håller med...
Fint inlägg och jag tror många känner igen sig Hannis.
Ha en lugn dag...
Kram från Titti

VisaLiza sa...

Läser dina ord och känner dem som ett eko av vad jag själv har känt och upplevt. Du har en fantastisk förmåga att sätta ord på känslor. Dessutom heja dig som sa ifrån och inte bara accepterade andras okänslighet kramar Liza

House and Garden by Bia sa...

Långt och fint inlägg...har man aldrig varit deprimerad så förstår man nog inte ;((...vi alla har nog både dåliga och bra dagar, men det är ju inte samma sak som att vara riktigt deprimerad...jag själv mådde dåligt en gång i min ungdom...men det var länge sedan, nu mår jag för det mesta bra jämt...men jag vet hur det är iaf....
Ha en fortsatt fin sommar...vi ses på bloggen ;))

Finurliga fröken sa...

Jag som levt med återkommande depressioner hela mitt liv blir så ledsen av att höra dessa fördomar. Jag är sjukpensionär pga min psykiska ohälsa. De är inget jag valt. Eller vill. Jag vill arbeta, tjäna pengar, bidra till samhället, ha en mening. Jag är född med min ångestsjukdom. Trots de har jag gått ut skolan, jobbat i över 12 år och skaffat barn. Jag är som vem som helst. En vanlig människa. Och de är ingen skillnad på mig och en diabetiker. Vi är båda kroniskt sjuka. Vi behöver båda ta hand om oss själva och tänka oss för lite mera. Men de borde inte vara någon skillnad på fysisk och psykisk sjukdom.

Du beskriver de så bra. Du är helt magisk i dina formuleringar. Och de är så starkt och fint att du sa ifrån, stod upp. Tack för att du finns. Kram

Finurliga fröken sa...

Jag som levt med återkommande depressioner hela mitt liv blir så ledsen av att höra dessa fördomar. Jag är sjukpensionär pga min psykiska ohälsa. De är inget jag valt. Eller vill. Jag vill arbeta, tjäna pengar, bidra till samhället, ha en mening. Jag är född med min ångestsjukdom. Trots de har jag gått ut skolan, jobbat i över 12 år och skaffat barn. Jag är som vem som helst. En vanlig människa. Och de är ingen skillnad på mig och en diabetiker. Vi är båda kroniskt sjuka. Vi behöver båda ta hand om oss själva och tänka oss för lite mera. Men de borde inte vara någon skillnad på fysisk och psykisk sjukdom.

Du beskriver de så bra. Du är helt magisk i dina formuleringar. Och de är så starkt och fint att du sa ifrån, stod upp. Tack för att du finns. Kram

Anna S sa...

Så otroligt bra skrivet och uttryckt om ett ämne som ibland är tabu att prata om! Heja dig som sa till personen som gjorde sig lustig och säkert är rädd för psykisk ohälsa. Så modigt av dig!
Många bär nog tyvärr fortfarande på okunskap, fördomar och därmed rädsla för även något så vanligt som depression.
Jag var med om, för mänga år sedan att en kille som bodde i mitt hus vi hyrde i som sa till mig " min tjej kände sig lite deppig igårkväll. Hon sa att hon kanske skulle börja med såna där piller.." Sen gapskrattade han. Jag var helt " ja.. Det är väl om det är på riktigt tufft som man kan behöva den hjälpen för att klara av att alls leva i denna världen.." För mig som just vågat ta steget att få hjälp genom terapi och mediciner kändes det onödigt. Men det är kanske så att en själv , eller någon nära en måste ha " ramlat igenom" för att endel personer ska ha förståelse för hur allt möjligt kan tära på psyket så att man blir sjuk.
Jag brukade vara rädd för det som yngre, typ tonåring.
Nu har jag en syster som nog inte riktigt förstår , och ett annat syskon som är deprimerad men samtidigt livrädd för andra diagnoser.
Det är alltid jobbigt att känna sig stigmatiserad oavsett orsak. Texter som dina behövs! Tack för att du skriver!
Stor kram och mjukhet din väg

Finurliga fröken sa...

Tack för att du talade om de. Jag har försökt att fixa en sån där följa knapp från blogloving men de verkar helt omöjligt. Inte varit ett dugg svårt tidigare men nu går de bara inte. Men jag jobbar på att lösa problemet. Kram

annika sa...

Det är mod. Att stå upp för sig själv och andra som har liknande problem. Du behövs Hannis! Med ditt varma hjärta, din mjukhet och dun rakhet. Kärlek!

Anonym sa...

Relaterar då jag ofta får höra människor (nära vänner) skämta om min hälsa. Jag har kronisk smärta och då får man tydligen skämta hur som helst om nödslakt osv osv. Jag kan själv skämta om att jag är som en 80 åring i kroppen men det är ju för att hålla distansen till det jobbiga. Tolkningsföreträdet ligger alltid hos de som lever med smärta, depression, eller missbruk. Kram till dig från Anette w