Om jag inte ger just det

Jag får ett mail.
Från någon som undrar varför jag bryr
mig så mycket om människor som lever utanför.
Det var ingen otrevlig fråga,
utan en nyfiken och jag tyckte om hur den ställdes.
Nu svarade jag i ett mail.
Men jag skriver här också.

Det finns massor av människor som kämpar ideellt,
för våra medmänniskor.
Som borde belysas mer än vad dom gör.
För att dom gör ett jättearbete.
Jag är inte en av dom.
Jag är bara en av dom som tror på medmänsklighet.

Som dotter till en narkoman.
Har jag sett utanförskapet,
och vansinnet på nära håll.
Jag har själv inte varit någon duvunge.
Långt ifrån.

Jag känner massor med människor.
Som på olika sätt lever utanför,
det som vi ser som vårat samhälle.
Människor som jag bär i hjärtat.
Några av dom lever ute.
Alla som lever ute är inte beroende.
Långt ifrån.

Jag hade kunnat vara en av dom.
Eller någon av er.
Nu är jag bara jag.
Med massor av defekter och svagheter.
Men också styrkor, kraft och vildhjärta.
Och jag ser aldrig ner på människor.
Eller vänder bort blicken.

Jag är inte intresserad av människors yta,
för den säger inget om vem du är.
Kanske för att jag själv har fått börja om.
Utan någonting.
Med nästan bara min själ i behåll.
Jag vet hur det känns när det knäpper till på insidan,
och mörkret försöker sluka en.
Och människor tror att man är uträknad...

För det är ju så,
att vi har olika förutsättningar.
Vi möter olika saker och har olika referensramar.
Mina är ganska kantstötta.

Med det kantstötta och alla gånger jag börjat om,
så har jag också min tro.
På mänsklighet, medmänsklighet och mjukhet,

Jag tror inte,
 på ett samhälle som är byggt på att du ska passa in.
I en färdig mall.
Där du konstant måste leverera,
eller hålla en perfekt yta för att duga.
För så ser inte verkligheten ut.
På riktigt.

Jag tror inte heller på att alla kan räddas.
För jag vet att verkligheten även är så.
Men i det kan man ändå vara medmänniska.
Och ge det man kan,
utan att tappa bort sig själv.
En utsträckt hand istället för en knuten,
en blick istället för ett bortvänt ansikte.
Ett leende istället för en sammanbiten min.

Det handlar inte,
 om att jag är en godare människa än någon annan.
Det handlar om medmänsklighet och respekt.
Det är inte vi eller dom.
Vi är bara människor med olika förutsättningar.

Om jag inte ger just det,
det lilla jag kan,
då är jag inte den människa jag vill vara.
Eller den människa jag själv vill möta,
om jag någon gång skulle gå sönder igen.
Och behöva börja om från början.
Ett enkelt sätt att tänka.
För mig.

Kram Hannis

Inga kommentarer: