För fjorton år sen

Fjortonårsdagen har passerat.
Fjorton år sen.
Som det sista slaget träffade min kropp.
Det stack i mina händer av rädsla.
Adrenalinet.
Hjärtslagen ekade, snabba, höga slag.
Och rösten inombords som skrek:
Ta dig ut!
Du måste fly.

Jag slog tillbaka.
Och sprang ur det liv jag levde.
Med min hund och en kasse med kläder som jag förberett.
Barfota.
En sommarnatt.
Sittandes i en park ringde jag en vän och sa:
Får jag sova hos er?
Dom var där på fem minuter.
I pyjamasar.
Rufsiga i håret från sömnen.
Min vän och hennes man.
Packade in mig och hunden i bilen.
Jag grät. jag hade glömt skor.
Min vän lade sin hand mot min kind och sa:
Vi ordnar det.
- Är det över nu undrade, vännens man
Jag nickade till svar.
Nu är det över.
Sen for vi.

Jag bodde på deras soffa i några dagar.
Min hund låg vid mina fötter.
Hade ingenting kvar.
Materiellt sätt.
Ingenting.
Känslomässigt, bara smärta.
Bara smärta.

- Ta vad du vill ha, skrek jag, genom telefonen,
bara du lämnar mig ifred.
Han tog mig på orden,
Och tömde mitt hem.

Stundvis rädd, förtvivlad och ensam.
Förlamad av ångest.
Av skam, av insikter.
Hur hade det blivit så här?
Såg på mig själv med ögon fyllda av förakt.
Att jag aldrig kunde lyckas...
Säker på att livet var över.
Att jag inte skulle orka.

Men jag var tvungen att orka.
För min egen skull.
Beslutet att bli fri skulle få kosta.
Några månader senare så var jag fortfarande lika rädd.
Utmattad av det konstant slående hjärtat.

Dom vänner som jag hade kvar, dom som valt att stå bakom mig,
spred ett rykte om att jag stuckit.
För att hjälpa mig att få vara i fred.
Det fanns stunder just då, där jag kröp förbi ett fönster.
Av rädsla för att bli sedd.

En vän sextio mil bort ringde mitt i allt:
- Nu flyttar du hit!
Jag gjorde det.
Sade upp mig från jobbet.
Flyttade sextio mil norrut.
Tog det lilla jag hade och bröt upp.

I mörkaste Januari såg jag mig omkring.
Tjugoåtta minusgrader,
 och högar av snö som var enorma.
När jag öppnade dörren till mitt nya hem
så fanns där bara en sak.
En Buddha och en handskriven lapp.
"Vi är så lyckliga över att du är här"
  Jag behövde inte mera än det.

I naturen som var vild fick jag andas.
Andas och läka några av mina sår.
Låta rädslan glida undan.
Få insikten om att jag hade inte gjort något fel.
Att jag hade mött det oundvikliga.
Jag var tvungen att möta det svarta,
för att hitta tillbaka, till urkraften jag bär inom mig.
Som vi alla bär inom oss.

Vandrade i snö.
Åkte skridskor på is som mullrade.
Strosade i ljusa sommarnätter längs havet.
Stod i det långgrunda.
Och vilade blicken mot de vackraste av stenar.
Lutade mig mot vännerna som tog över.
När jag inte orkade.
Pratade, löste knutar, återtog mina gränser.
Och jobbade med att stötta andra människor.
På deras resor i livet.

När jag tänker tillbaka så förundras jag över kraften.
Livskraften.
Från att inte veta om jag skulle orka leva,
så reste jag mig, sakta men säkert.
Tog tillbaka mig själv.
Hörde mitt hjärta börja slå normalt igen.
Slutade vakna svettig på nätterna.
Av drömmar om det förflutna.
Jag var ett offer i just det här.
Det betyder inte att jag är bara det.
Det är idag en del av det som format mig.
En del av min historia.
Och historian kan inte skada mer.
Det har redan hänt.

Jag hittade tillbaka till den väg jag ville vandra.
Att man sen faller under vandringen är en annan sak.
Det tillhör livet det med.
Min styrka har jag hittat i just det.
Att livet har givit mig utmaningar.
Att jag ibland har gjort val som skapat ett kaos.
Konsekvenser jag har fått tagit.
Jag har lärt mig att det alltid finns en väg ut.
Ut ur det som gör ont och in i friheten.

Kram Hannis

Inga kommentarer: