Arvsynd


Jag läser en av kvällstidningarna på nätet.
Ser en video på hur en känd person drar linor med kokain.
Läser om hur människor förfasas och vrålar ut:
Knarkarjävel, parasit, vidriga äckel.
Vuxna människor som tar till det värsta dom kan för att visa sin avsky.

Och jag ryser.
Får hjärtklappning.
Vill skrika:
Barnen, för helvete är det ingen som tänker på barnen?
Barnen som ska läsa det vi läser, se samma video.
Möta människors blickar och huvudskakningar.
Höra viskningar från vuxna som tror att dom inte hörs.
Om sin förälder.
Som i deras ögon är mamma eller pappa.

Jag vet att det är så det kan bli.
Hur vet jag det kan man ju undra.
Därför att jag under många år bar det som heter arvsynd.
Min pappa är narkoman.
En knarkarjävel, parasit och kåkfarare.
Jag har mött dom, blickarna.
Som barn, från vuxna som trodde att jag inte såg.
Jag har hört dom, viskningarna.
Och under många år så var det just det som styrde min självbild.
Oavsett det goda i mitt liv så var det just det som satte sig i själen.
Arvsynden.
Att jag var frukten från en usel människa.
En knarkarjävel.
Men han är inte bara det.
Han är också en människa jag älskar.
En människa med vattendroppar i håret efter att ha badat hunden.
Skrattandes med glittrande ögon i några minuter.
En natt vid en å i Uppsala.

Han är en människa som har försökt att resa sig.
Och ramlat igen.
Som lever med en egen skam.
Skammen över att vara en knarkarjävel.
Skammen över att inte finnas för sina barn.
Att vara sonen som blev fel.
Mannen som inte kunde älska sina kvinnor.

Jag hatade under så många år att min själ höll på att förtvina.
Min drivkraft var han, han som jag älskade och hatade.
Han som inte kunde vara som andra pappor.
Han som hade varit en idrottsframgång.
Som hade en framtid framför sig.
Som fastnade i det hemska, förbjudna, det avskyvärda.
Knarket.
Som aldrig kom på en skolavslutningen eller födelsedag.
Som satt i fängelse när andra firade jul eller midsommar.
Som lovade och inte höll.

Klasskamraternas frågor:
Var är din pappa?
Jag vet, sa en. Han sitter i fängelse.
Jag ljög för brinnande livet.
För att skydda en förälder som inte var där, saknad.
Som hittade hem i en sjukdom.
En sjukdom som är kraftfullare än livet självt.
Beroendet.

Beroendet som gör att du offrar allt.
Allt det människor utan sjukdomen lever för.
Barn, kärlek, hem, arbete.
Livet som de flesta av oss älskar.
Alla klarar inte av att resa sig ifrån det.
Några dör tidigt, några dör sakta.
Några reser sig och kommer igen.

Det finns inget som gör att det är okej att missbruka.
Det finns inga ursäkter.
Men ibland blir det så.
Att vi inte kan förvalta det liv vi får.
Och den domen räcker.

För barn, män, fruar och föräldrar så är maktlösheten ständigt där.
Sårade,arga,  förtvivlade och rädda.
Vi kan bara välja hur vi ska förhålla oss till det.
Jag valde att backa.
För att rädda mig själv.
Det är bland det smärtsammaste jag gjort.
Att se min pappa i ögonen.
Och säga att det här går inte längre.
Jag kan inte stå bredvid längre.
För min egen skull.

Idag vet jag att jag är frukten av kärlek.
En fin kärlek mellan två unga människor.
Varav en stod kvar och den andra valde ett annat liv.
Ett liv som inte var ämnat för oss tillsammans.
Och jag har ärvt min pappas fina sidor.
Det säger hon som är min mamma.

Och jag lyssnar på henne.
Jag har också hans färger.
Hans intensiva blåa ögon.
Hans mörka hår och hud.
Han är en av de två som gav mig livet.
Och det vägrar jag att skämmas för.

Arvsynd.
Det är sånt vi vuxna lägger på barn.
Utifrån våra rädslor och fördomar.
Precis som att barn kan välja...
Vi tror dessutom att barn inte hör eller ser.
Dom där blickarna, dom där viskningarna.
Det gör dom.
Och i värsta fall så bäddar dom in det, djupt där inne.
Och tror att skammen är deras att bära.
Att bära någon annans skam...
Tänk på det en stund.
Det är smärtsamt.

Och oavsett så är han min pappa.
Den pappan som inte orkar leva livet på livets villkor.
Jag har förlåtit honom för det.
För min skull.
Och idag så kan jag plocka fram de få stunder som varit fina.
Som en natt vid en å i Uppsala.
Där han ropar: Hannispannis och skrattar.
Och när vi skiljs åt så pussar han min panna.
Och säger:
Pappa älskar dig med en röst som nästan brister.
Det är sant, han gör det.
På sitt sätt.

Varför skriver jag det här?
Jag är inget offer.
Jag är fri från den skammen.
Jag skriver det här för att jag vägrar att skicka arvsynd vidare.
Varenda unge är värd lika mycket.
Barnen väljer inte.
Och barn skvallrar inte. 
Jag talade aldrig om för någon vad jag fick höra.
Aldrig, för jag ville skydda.

Så när du som vuxen vräker ur dig avskyvärda saker
om andra vuxna som inte lever som du anser vara rätt.
Tänk på dom där barnen.
Som kanske hör.
Och i värsta fall bäddar in det långt in i själen.
Ingen unge är värd dom såren.
Det är vi som ska skydda dom.
Vi vuxna, det är våran uppgift.

Kram Hannis

1 kommentar:

Helén i Vilrummet sa...

Du är nog den klokaste och varmaste människa jag vet.
All kärlek till dig <3
Kram Helén