När man pratar med en blomma

Maria M, tack, så mycket tack fina du!
Blir glad när du delar med dig av dina tankar.
Jag tycker att det ska vara så,
att vi ska dela med oss av det svåra också.
Och det bra som händer förstås.
Dom där spåren vi bär från livet blir så mycket lättare,
om man får känna att flera delar dom.
Att det är okej att vara människa.
Stor, stor kram!

- Vad håller du på med? säger jag till Begonian.
Som ska vila nu men växer mer än någonsin.
Så att det knakar faktiskt.
Den sträcker ut sig, liksom tar över sin plats.

Tänk att den skulle kastas.
För några månader sen.
När jag tog över den.
För att den var ful med fem blad och nästan död.
Nu äger den minsann sitt eget liv.

Kan inte låta bli att tänka på det där med symboler.
Fast det "bara" är en blomma.
Hur det kan bli,
om man bara ser till den tillfälliga ytan.
Och inte ser kraften,
Att man aldrig ska räkna ut sig själv eller andra.

För då kan man sannerligen missa det vackra,
det som är bakom allt det där vi tror att vi är.
Eller inte är.

Ungefär så tänker jag,
när jag pratar med Begonian.
Som växer så det knakar,
i den mörkaste tiden.

Fredag och en mjuk sån till er.
Kram Hannis













Ångrar du ingenting?

Vi vandrar i snöstormen med hundarna.
Adventspromenad.
Mascaran rinner lagom osmickrande ner över kinderna.
Går med böjda huvuden.
Den blöta snön tar sig in överallt.
Blir till regndroppar när den landar på varm hud.

- Ångrar du ingenting i livet?
Jag tittar på henne, skakar på huvudet.
- Vad förändrar det om man tänker så ?
Mitt liv är detsamma i alla fall.
Och utan det liv jag levt,
 så skulle jag inte vara den jag är.

Nu är det hon som tittar på mig,
- Men du kanske önskat något annat?
- Jo, det är klart att jag har,
 men vad garanterar att jag fått det,
om jag levt ett annat liv?

- Ett enkelt sätt att se på det, säger hon.
- Ja, men jag förstår inte tanken med att vältra
sig i misstagen, att straffa sig själv?
Är det inte bättre att försöka hitta ett sätt att leva med
 att det blev som det blev?
Att det här är vad jag har.
Gör man inte illa sig själv,
 om man hela tiden ångrar det som man inte kan förändra?

- Jo kanske, säger hon.
Det kanske är ett av dom där eviga projekten.
Att komma till acceptans.
Jag håller med henne om det,

Det finns ingen tvekan om jag har avskytt delar i mitt liv,
vissa dagar morrar jag fortfarande.
Alla dagar är inte sockersöta.
Men det är inte heller jag som person.
Så vill jag inte heller vara.
Det är inget fel med det, men det är inte jag.

Jag ser mig inte som ett värnlöst offer i saker som hänt.
Visst har jag varit ett offer i en del situationer.
Där jag inte har haft valet.
Utan blivit påtvingad skit som inte är min.
Men jag har också gjort en del val,
som varit mina egna.

Val som fört mig in på mörkare vägar,
som kostat mig en del smärta,
samtidigt så har det lärt mig mer om livet.
När jag valt en ny väg.

För är det inte så i livet.
Att det är ett virrvarr av vägar,
att välja mellan.
Där man lär sig,
vilka som går att lita på,
vilka som älskar med hjärtat,
eller med andetagen på ytan.
Lyssna på sina egna känslor.
Hitta styrkor man inte trodde att man hade.

Ibland får man inte svaren man vill ha,
utan svaren man behöver,
för att förändra sin egen resa.
För mig kom dom när jag sprang barfota ut i natten.
Med en hund och en påse kläder.
Krockad av livet men fri.
För någon annan kommer dom på ett annat sätt,
i en annan form.

Det är inte alltid människor förstår.
Inte ens det är det viktigast.
Det som är viktigt,
är att jag kan möta mig själv.
Att jag står upp för mig.

Så nej, jag ångrar ingenting.
För då skulle jag även ångra det bra,
som har skett tillsammans med det dåliga.
För precis som med ljuset,
 som inte existerar utan mörkret,
så är inte livets utmaningar bara av ondo,

Dom har också tillfört kärlek och viktiga relationer.
Lärt mig se saker för vad dom är.
Sånt jag inte vill vara utan.
Så länge det är på riktigt.

Mjukhet till er.
Kram Hannis



Tankar inför advent

Julen är på olika sätt jobbig för mig.
Men eftersom att jag inte tror på att låta jobbiga saker styra,
så gör jag det som dom flesta gör den här tiden.
Förbereder mig inför advent.
På mitt sätt.

Ni vet att torkade apelsiner är en av mina besattheter.
Till jul, i skålar på bord och som girlang.
Tillsammans med mässing och dova färger.


Så blir det i år också.
Lite slingor också förstås.

När jag tänker på själva julafton så känner jag mig tillfreds.
Med att jag ska fira med mormor, bara hon och jag.
Dom andra firar ihop hos min bror.
För att minska min mormors oro i hennes förvirring,
 så är det bäst.
Och av egoistiska skäl så vill jag fylla på
med minnen med min mormor ensam.

Hon frågar mig samma fråga varje dag:
- Ska vi fortfarande fira jul du och jag?
Och jag känner mig som tomten varje gång jag svarar:
- Ja, lilla mormor, du och jag.
Hon blir lika glad varje gång.
Så länge hon är glad är jag nöjd.

Lite så, är det inför advent.
Lite mys, lite tankar och en del mjukhet.
Sådär i själen,
inför dom egna känslorna.
Det räcker för mig.

Kram Hannis

Ps. Anna,S, jag försöker ladda mina batterier just nu.
Men det går sådär.
Vill sova mycket när det är så mörkt.

Hoppas att du mår bättre nu.
Det där med att ta ut sig för mycket är liksom en balans.
Ett uttjatat ord men viktigt.
Och svårt!

Haha, undrar jag om kattkillen har skaffat sig fästmö!
Dom är ju för underbara i sina roller.
På ett sätt kommunicerar dom så enkelt.
Krånglar inte till det som vi människor.
Härligt att det går bra.

Stor kram till dig!



Lyssnandet

Tystnaden...
Rökelsen som brunnit ut, tillsammans med ljuset.
Lutar mig tillbaka,
i skapelsen av mjukheten,
 som virar in mig i lugna andetag.

Kroppen som vilar,
 avslappnad efter att ha blivit omhändertagen,
av någon annans händer.
Massagen som avslutades med smekande,
oljan som doftar jag.
Tänker på det när jag ska sova.


I vanliga fall brukar hennes händer vägleda mig genom yogan.
Nu masserade dom min kropp.
I tystnaden.

Vi viskar om punkter, punkter som hör ihop.
Som far illa av att bli misskötta.
Osedda börjar dom göra ont.
Och det gör ont, till en början.
Innan värmen börjar sprida sig.

Så känner vi av vilka punkter som behöver jobbas med,
lite extra,
och jag lyssnar noga på min egen kropp under tiden.
Vad behöver den?

När sömnen nästan tar över,
i doften av oljorna som är kvar.
Så tänker jag på det,
på det som händer i kroppen.
Det som hänger ihop med själen.

Ibland behöver jag bli påmind om just det,
i vardagens rassel, att vårda mig själv.
Lyssna i tystnaden,
Inte bara tro, tycka eller anta,
utan verkligen lyssna.
Det blir så mycket bättre då.

Kram Hannis







Från perfektion till det operfekta

Den här tiden alltså, jag vill bara hem.
Krypa in i min koja med en bok och försvinna i det.
Inte för att jag inte tycker om tiden,
utan för att den är kopplad till lugn för mig.

Det är så otroligt skönt att komma hem efter pendlandet,
till det där lite operfekta.
Ännu mera nu när jag jobbar med sånt som kräver perfektion.


Så det är här jag borstar bort allt.
Sånt där vardagstjafs och arbetsrelaterat.

Har ni någon sån plats?
Där ni bara släpper allt?

Härlig start på veckan till er som kikar förbi.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, fnissar gott åt ditt omflyttande av saker.
Det är ju samma här.
Vet inte hur många gånger jag flyttat mitt köksbord,
för att sen ställa tillbaka det på exakt samma plats...

Så jobbigt att du har haft mycket värk.
Allt sånt tar sån kraft.
Hoppas att det är lite bättre nu.

Hur var din helg?
Hoppas bra!
Kramen





Jag njuter av att plocka upp en sak

När det skaver lite i själen,
behöver jag sysselsätta mitt huvud.
Alltså drar jag fram precis alla småprylar och ställer dom på skåpet.
- Här ska rensas, säger jag belåtet.

För att en stund senare inse att jag absolut inte kan 
göra mig av med saker som betyder något.
Alltså är förknippat med människor jag tycker om.
 Som den trasiga ljusstaken efter en väns mamma.
Som inte lever längre.
Jaja, den är trasig men vacker på sitt sätt.
Och tillhörde en sann diva...

Eller dockan som dom flesta får rysningar av,
som jag bara älskar.
För att den kommer från Paris,
som jag också älskar.

Eller elefanten som min ena syster köpte på en resa.
När jag hade min elefantperiod...

Ni förstår nog.
Jag är urusel på sånt här.
Att skapa den där minimalistiska stilen,
är inte min grej.

Jag njuter av att plocka upp en sak,
och sen fnissa åt ett minne.
Höra en röst eller en doft.

Det är att behålla en bit av något fint.
Något värdefullt i hjärtat.
Så är det behagligt förstås,
att hänge sig åt sånt här,
när själen är lite orolig.

Kram Hannis


En slöja av förvirring

På ett sätt den klaraste stjärnan,
alltid med svar på frågor,
från ett barnbarn som aldrig slutar att fråga.
Så ser jag dig.
När jag tänker på alla år jag älskat dig.

Med dom djupaste samtalen.
Om livet, böckerna och tro.
På oss själva, något större än oss själva,
och ibland avsaknaden av tron på sin egen förmåga.

Jag har älskat det så mycket.
Att krypa upp i en av fåtöljerna,
och låtit tiden gå med våra röster som blandats,
ibland med avbrott av skratt eller tårar.

Du  har alltid bekräftat mig,
sagt att jag kan göra vad som helst.
Att jag var din och morfars stolthet.
Så har du skällt också då och då.
Talat om när jag valt fel,
men aldrig slutat älskat mig.

Det förändras sakta men säkert.
Inte känslorna men relationen.
För mellan oss är nu en sjukdom.
Som en vägg har den rest sig.
En vägg av slingrande tistlar,
som tar sig in i det som är själen.

Ögon som fått en slöja över sig.
Inte för att du inte ser oss,
utan för att du inte är med på samma sätt.
När vi är tillsammans.
En slöja av förvirring.
Som vi inte kan ta bort.

Det blir ett hav av känslor.
Otillräcklighet, maktlös, ilska.
Allt står för en och samma sak.
Kärleken.
Den där man bär efter så många år,
med en viktigt människa.
Som man vill ge något ,
som är så mycket vackrare än det här.

Vi pratar fortfarande förstås.
Och djupet finns där stundvis.
Innerligheten.
Som jag förtvivlat håller fast vid.

Vi skrattar ibland.
Då tittar du på mig och säger att jag är som morfar.
- Han fick mig alltid att skratta.

Men ändå, ändå så är den där,
väggen av slingrande tistlar,
som tar sig in i det som är själen.
Bäddar in dig i en slöja av förvirring.
Tar bort en del av dig från oss.
Den del som verkligen är du.
Vi älskar varandra igenom det.
Det är det viktigaste.

Till er, mjukhet.
Kram Hannis