Mormors soffa

Så står den här då.
Mormors soffa.
Jag går runt och funderar på hur den ska se ut.
Får dåligt samvete av tanken på att göra om den.
Behövs det?
Ja, tyget är ganska slitet och på vissa ställen trasigt
Men jag väntar ett tag.


Jag är lite upp och ner just nu.
Som i ett minnenas landskap.
Där saker och känslor som är en symbol för trygghet,
snurrar i mitt huvud.

Det där hemmet som varit som att komma hem,
det finns inte mera.
Nu börjar det bli urplockat.
Och människorna jag älskat att luta mitt huvud mot,
dom finns inte heller där längre.

Mormor och morfar.
En är borta från det fysiska livet,
den andra är i en förvirrad värld,
där det inte finns så mycket plats för oss.

En skräck har varit att lämna en av dom jag älskar,
på en plats som inte är vår.
I händerna på andra.
Att riva upp någons liv, flytta dom och säga:
- Du ska vara kvar här...
På platsen du inte vet något om.

En skräck, samtidigt ett måste.
För vi har ett ansvar också.
Att se till att våra flockmedlemmar,
får det så bra det bara går.
Får hjälp i sina sjukdomar.
Inte skadar sig själva i sin förvirring.

Så det är lite upp och ner just nu.
På ett sånt sätt som det är när saker förändras,
när livet tar sina nya vägar.
Det är okej,
det är som livet är på ett sätt.

Fin dag till er/ Kram Hannis

Nu är det färdigt tänker jag...

Det har tagit sin tid, flera år faktiskt.
Att få halsbandet lagom slitet med rost.
Utan att det blir skört.

Inget får ju vara nytt här speciellt länge.
Vilka tokerier kan man tänka nu...
Men det är det perfekta ni vet,
som jag gör om och sen döper till det operfekta.
Är det för blankt sticker det lite i mina ögon.

Nu är det färdigt,tänker jag.
När rosten är synlig.
Och silverbrickorna har blivit matta.
Så operfekt vackert att det måste bäras på en gång.
Till en svart sidenblus.

Det blir bra en fredag.
Till er, en fin helg.
Kram Hannis

Han visste inte, min lillebror

Maria.M, tack fina! Kram
Camilla och Gunilla, tack för era tips.
Har kollat dom serierna nu, underbara på olika sätt!


Jag får en  julklapp i efterskott från min bror.
Han hittade något han trodde att jag skulle tycka om.
Men han visste inte hur mycket,
jag skulle komma att tycka om det som låg i paketet.

Det fanns en tid där jag bröt med ett liv som inte var sunt.
Som höll på att sänka mig.
Det livet var som att leva i en hand gjord av vassa klor.
Som slöt sig mer och mer,
ju längre jag levde där.

Mitt i allt såg jag en text i en tidning,
 jag skrev ner den på en lapp.
Som jag sen bar i en plånbok av strass.
En påminnelse om vem jag egentligen var ämnad att vara.
" I live for myself and i answer to nobody"

När jag öppnar paketet och ser vad som är i,
vibrerar det i själen.
Minnen, känslor och dofter från en annan tid.
Han visste inte, min lillebror.
Hur mycket den raden betyder.

Han visste bara att när han såg den,
så tyckte han att den passade mig.
När han sa så, blev jag lycklig.

Det finns en vackerhet i att människor inte vet allt,
men ändå vet vad som passar just mig.
Som känner på sig,
att just det här gör henne glad.

Den där lappen i en plånbok av strass,
bar jag i tystnad.
I en kamp som jag höll dom flesta utanför.
Speciellt mina syskon.
För att skydda dom.
Lappen var mitt mantra.

Han visste inte, min lillebror,
att den var mitt mål.
Min påminelse om en frihet som fanns,
där bortom klorna.

Han visste inte,
att jag med skakiga händer,
och förvirrad blick,
stirrade in en spegel och upprepade
orden högt för mig själv.
Varje dag, i en ganska lång period.

När jag tänker på allt det,
och på planschen jag får av min bror.
Så känner jag så oändligt mycket kärlek,
till honom som känner mig,
och till den unga, vilsna kvinnan.
Som gav sig av i ensamhet.
Trots rädslor och känslor av uppgivenhet.
Fanns där också hopp.

Hon visste inte heller, den unga kvinnan,
hur bra det skulle bli, med tiden.
För det där hjärtat som slog som en kolibris vingar,
kinderna glödandes av skratt,
och hur alla känslor skulle komma tillbaka igen.

Nu vet han, min lillebror
att den inte bara passar mig,
den hör hemma här med mig.
Som en symbol,
för livets vändningar och överraskningar.

Mjukhet/ Kram Hannis

Ps. Anna.S, lite nystart...
Jag tycker om det.
När jag säger det högt så liksom passar det in.

Nej, det där mentala hackandet bygger verkligen inte upp.
Det är som att slå sig själv.
Så lätt att hamna där när det blir tungt.
Tar kraft.
Så går det som i vågor.

Hur går det med allt, läkaren och det?
Går det framåt?
Har tänkt på dig och håller fortfarande tummarna.

Idag såg jag det där sköra ljuset.
Det som ger en aning om att en ny tid är på gång.
Älskar när det kommer.
Hoppas att du har det hos dig också.
Stor kram!




Börjar om...

Nu ska jag börja blogga igen tänker jag...
Och hinner på ett par timmar,
både skriva och radera ett och samma inlägg.
Fast jag bara skulle uppdatera det gamla.

Så jag börjar om igen.
Med utblåsta ljus.

Och stearin som stelnat till vackra konstverk.
På bordet som är skapat av en gammal dörr.
Allt blir symboliskt i mina ögon.
Och tankar.

Vackerhet, slitenhet, livslust.
Ständigt pågående och ständig rörelse.

Nåväl, jag startar svamligt.
Men lovar bot och bättring på onsdag.
Då är jag tillbaka.

Kram till er / Hannis



Dom passar i guld

Tack!
För alla fina hälsningar.
Gunilla. Camilla och Maria M,
att ni tar er tid att lämna spår är så värdefullt.
Glad att ni läser och lämnar spår när ni orkar.

Jag fick ett litet ryck.
Filosoferandes om det där med guldkanter i livet.
Det behövs sånt, lite extra guld.
För sin egen skull.

Så en guldram som först var guld, sen svart, sen blå,
fick bli i guld och koppar.
För att passa ett gäng, sköna snubbar
Dom passar i guld.

Jag vet ju att ni är världsbäst på att svara på tips.
Så nu vill jag ha tips på feelgood-serier.
Inget våld eller krig.
Utan sånt som skapar ett leende, eller gapskratt,
kanske sätter igång tankarna,
det gör inget om jag gråter,
så länge det leder till något gott.
Förstås så tar jag gärna emot boktips också!

Idag skiner solen tillsammans med en temperatur på -10.
Jag har blivit bjuden på kaffe i hundhagen,
pälsbollen har lekt i snön med polarna.
Och jag har fortfarande energi kvar.
En seger som får mig att tänka ännu mera på guld.

Till er, en kram och vi ses snart.
Hannis

Ps. Anna.S, jag vet att resurserna är små.
Vilket gör mig ledsen.
För min egen del kändes det som att jag fick slå mig in.
Det tar kraft när man redan är nedsänkt.
Resurserna borde vara som störst,
bland annat inom psykiatrin.
Att behöva vänta när man inte mår bra,
är inte okej.
Men jag blir glad av att läsa att du har läkaren med dig!
Håller tummarna!

Härligt att det trots allt blev en bra jul.
Bortskämd...du är värd allt Anna!
Värmekudden blev jag avis på=))

Kattkillen alltså.
En modig kille.
Hur gammal är han nu?
Coolt att han kommer när du visslar.
Han har hittat sin favoritmänniska, minst sagt.

Stor kram till dig och det bästa nya året!










Gott nytt år

Jag har hittills inte missat att nyårsblogga sen jag började
min bloggresa, och tänker inte göra det i år heller.
Vad bloggar man om, tänker jag först,
 när man varit sjuk i fyra månader,
när läkarbesöken avlöser varandra,
sjukdagarna har varit flera än i hela mitt yrkesliv,
när kroppen skriker av smärta och lungorna lever sitt eget liv.
När orken inte funnits för projekt, foto eller skrivande.

Då skriver jag om livet.
Den där känslan,
av att inget kan dra ner mig i mörkret just nu.
Att min kropp må vara störig, men mitt psyke är starkare än någonsin.
Att skrattet är högre än gråten.
Att känslan av tacksamhet bär mig.
På livets våg.
För det är en våg,
som så småningom klingar ut i ett stilla vatten.

Vännerna som skickar julklappar,
när jag inte orkar träffas.
Vännerna som ryter till av oro,
fast dom egentligen bara har ringt fel nummer.
Grannarna som tar ut pälsbollen när dom ser mig halta,
och vet att min familj inte är i stan.

Syskonen som ringer,
som delar sina saker med mig och får mig att skratta,
min mamma som hjälper mig så mycket med pälsbollen,
som klipper mitt hår så jag blir nyårsfin,
andra vänner som kör mig när jag ska dela ut kläder.
Allt som gör att jag får lite extra kraft.
Framför allt själsligt.
Julaftonen som tillbringades med mormor,
och hennes sjukdom, alzheimer.
En julafton som var blandad med sorg,
över förlusten av en av de finaste människor jag vet.
Men också tacksamhet,
att jag var där, att vi fick den här julen tillsammans.

Så mötet med henne,
den unga kvinnan på T-centralen.
Så trasig, så utlämnad.
Kvar i mitt hjärta.
När jag torkade hennes tårar,
så torkade hon även mina,
som jag hade på insidan.

Vi samlade ihop det man kan tänkas behöva,
när man bor ute.
Jag och mina systrar, mest mina systrar.
Hon visste inte det, den unga kvinnan.
Och försvann.
Nu verkar det som att jag kanske har hittat henne,
via en av de andra som sover där hon var.
Jag hoppas det.
Så vi kan ge henne det hon behöver.

Så samtalet,
från en vän som säger:
- Hörru, jag kanske kan fixa ett gratis lager till dig.
Så du kan göra det du drömt om 2017.
Är det möjligt tänker jag, att min dröm om insamling
av kläder och sovsäckar kan bli sann?
Jag vet att många av mina vänner
och gamla kontakter är villiga att hjälpa till.
Både med transporter, sortering och tvätt.
Han säger:
- När du får orken tillbaka så kan vi börja kolla vad som behövs..

Allt det här.
Vänner, familj och människor jag möter.
Drömmar som kanske går i uppfyllelse.
Fyller mig med oändlig tacksamhet.
Över livets cirkel.
Vad vi bär i hjärtat.

Med det i själen går jag in i det nya året.
Och det är inte en fråga om jag blir frisk.
Det handlar bara om när.
Snart, säger jag för mig själv.
Väldigt snart.

Till er, som kanske kikar in här fortfarande.
Tack för vackra ord under året som varit.
All mjukhet till er.

Kram och Gott Nytt År / Hannis


När man pratar med en blomma

Maria M, tack, så mycket tack fina du!
Blir glad när du delar med dig av dina tankar.
Jag tycker att det ska vara så,
att vi ska dela med oss av det svåra också.
Och det bra som händer förstås.
Dom där spåren vi bär från livet blir så mycket lättare,
om man får känna att flera delar dom.
Att det är okej att vara människa.
Stor, stor kram!

- Vad håller du på med? säger jag till Begonian.
Som ska vila nu men växer mer än någonsin.
Så att det knakar faktiskt.
Den sträcker ut sig, liksom tar över sin plats.

Tänk att den skulle kastas.
För några månader sen.
När jag tog över den.
För att den var ful med fem blad och nästan död.
Nu äger den minsann sitt eget liv.

Kan inte låta bli att tänka på det där med symboler.
Fast det "bara" är en blomma.
Hur det kan bli,
om man bara ser till den tillfälliga ytan.
Och inte ser kraften,
Att man aldrig ska räkna ut sig själv eller andra.

För då kan man sannerligen missa det vackra,
det som är bakom allt det där vi tror att vi är.
Eller inte är.

Ungefär så tänker jag,
när jag pratar med Begonian.
Som växer så det knakar,
i den mörkaste tiden.

Fredag och en mjuk sån till er.
Kram Hannis