Ibland är det bara dags

Jag har lovat mig själv att aldrig blogga bara för att blogga.
Att aldrig jaga flera läsare och bra statistik.
Publicera saker bara för sakens skull.
Det är inget fel med det men det är inte min stil,
 och jag tror att ni som hänger här vet det.

Ibland är det bara dags,
När man försöker,
och det ändå blir en ekande tystnad.
Då vet man.
Kanske är det bara en paus.
Eller så blir det tyst för gott.
Jag vet bara att det blir tyst nu.
Och eftersom att jag inte vet något annat än nu,
så vill jag ändå säga mitt största och varmaste TACK!
Dialogen med er har varit den finaste.
Sällan har jag mött så mycket vackert som i era rader.

Ni har aldrig backat för texter om det svåra i livet,
för svärtan och smärtan.
Ni har skrattar åt tokigheter och applåderat skapande.
En ynnest, så känns det.
Att ha bloggat i nio år och alltid haft dom bästa läsarna.

När jag har varit i mina djupaste svackor,
och slagits mot klor skapade av mörker,
så har ni alltid givit så mycket av er själva.
Som en skimrande tröst.
Det är en gåva jag bär med mig.
Som jag önskar att flera får möta.

Jag vill bara ge er så mycket värme,
mjukhet och hopp.
Ni vet att jag alltid har skrivit om det där ljuset.
Som är så viktigt att bära med sig.
Tanken på att det alltid finns en väg ut.
Så är det.
Det får man aldrig någonsin sluta att tro på.

Så, för nu i stunden,
var rädda om er.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, ett speciellt tack till dig min vän!
För förståelsen och för att du delat med dig
av dina erfarenheter på ett hudlöst sätt.
Många är dom gånger där jag bara tyst har
nickat när jag läst dina ord.
För igenkännandet och förmågan
att fortfarande stå upp när det stormar.

Du och kattkillen finns ofta i mina tankar.
Så även i fortsättningen.
Stor kram



Formas i mjukhet

Tänker att det kanske är dags igen.
Att bli lite kreativ.
Det där med att skapa har fått stå åt sidan,
i allt annat som varit.

En del av dessa skönheter kan bli vackra smycken.
Om brännaren får komma fram.
Formas i mjukhet.
Sakta, för att inte förstöras.

Det tänker jag ta mig tid till.
Att vara i det där sköna en stund.
Planerandet, fylla bordet med tänger och material.
Tillsammans med kaffe och utan klocka.
Känns som ett bra beslut.

Kram Hannis





Dom där systrarna

Under lördagskvällen gick jag igenom mitt tidigare liv.
I form av fotografier och brev.
Som en överraskning dyker det upp.
Från en tid där jag inte var jag.
För att jag inte förmådde bättre just då.

Jag river allt i strimlor.
Trodde att jag redan gjort det.
Dom här minnena ska inte sparas.
För dom väcker ingen lycka.
Kastar strimlorna med tanken:
Det var det sista från det.

Det ligger ändå kvar i mig.
När jag vaknar på söndagen med en klump av ledsamhet.
Som en kantig sten skaver den.
Tills det går hål och jag gråter vilda tårar.
En stund.

Sen skriver jag till mina systrar.
Dom vackraste väsen som finns.
Som alltid dansar i mitt hjärta.
Med skratt, tokigheter och samhörighet.
Inför dom kan jag vara i den totala sårbarheten,
av gammal sorg.
Deras enda tanke är att stå bakom mig.

Dom ställer frågor,
skickar hjärtan och skriver att dom älskar mig.
Dom vet alla sanningar om mig,
och kan också säga det sanna jag behöver höra.
Fast jag kanske inte vill.

Det vänder ju då.
När tryggheten och hoppet är tillbaka.
Med gråten som fick komma ut,
istället för att stängas in.
Reser mig sakta.
Men ändå, så mycket att jag drar på mig högklackat.
För att låta livet vingla lite mera glamouröst istället.

Så viskar jag,
det finns bara nu.
Ingenting annat.
Och nu, just nu är du bra.
Kanske som bäst.
Helt klart som starkast.
Det är det enda som är viktigt.

Till er, mjukhet och hopp.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, tack fina, fina du!
För orden om tavlan och din tolkning.
Ibland undrar jag om våra tankar möts där ute,
 tänkte häst igår.
Du vet, det kraftfulla i frihet.
Stegrandes i vind.

Blir så glad över att du ser nya vägar och möjligheter.
Det där hoppet är så viktigt.
Att vilja prova det som är viktigt för en.
Håller tummarna för att du hittar det rätta!

Fint med dina vänner.
Det tar sig in i hjärtat när man får hembesök
med god mat.
Att inte behöva tvinga sig när orken tryter.
Livet blir enklare då.
Stor kram




Hopp,mod och en symbol för rädsla

Marika, jag kommer inte in på din blogg!
Men jag skickar en kram här.
Gunilla, så oerhört vackert beskrivet.
För dom har en betydelse dom där sakerna.
När man tittar på dom och minns dom som är saknade.
Det är fint, kram


Vi tar en kväll med penslar, jag och min yngsta syster.
Bestämmer oss för att måla fritt ur hjärtat men med ett tema,
hopp och mod.

När jag målat klart,
 så ser jag ett monster i det som ska vara modet...
När jag tittar på den i ett annat ljus och vinkel,
ser den fortfarande lite barsk ut.
Men efter ett par dagar så tänker jag om.

För är det inte så,
 att det ibland gömmer sig ett monster i vårat mod?
Som den där rösten som säger:
- Det där går aldrig.
Modet ligger ju faktiskt i att gå emot just det,
som gör oss rädda.
Det som skapar egna hinder.

Att låta det vara där men ändå gå emot det.
Jag böjer mig inte för det.
För det blir inte ett monster om inte jag gör det till ett monster...

Så den får vara som den är.
Med hopp, mod och en symbol för rädsla.
Sida vid sida.
Det går alltid att fortsätta upp och förbi.
Just det som skapar egna hinder.

Kram Hannis

Ps.Anna,S, vad fint med gipsfiguren från din farfar.
Det är något speciellt med dom där sakerna
från någon man känt länge.
Dom blir extra viktiga!

Vad duktig du är som börjat träna!
Det tar sin tid innan man är i fas.
Kroppen behöver sin tid att hitta balansen.

Förstår att du fick abstinens!
Att vara utan musik är i princip omöjligt.
Det är som med böcker,
musik träffar något speciellt i en.
Så är det både lugnande och helande.

Hoppas du får en bra dag idag!
Kram!


Veckan som var

Veckan som gick bestod av barnvaktande, kvällsmöten
och ett fortsatt packande av saker.
Saker vi ärver efter mormor och morfar.

Igår pratade vi om det, jag och min yngsta syster,
när vi gick in i lägenheten.
Hur märkligt det känns att gå in där,
när dom inte är där.
Hur märkligt det är att dela upp saker,
när mormor fortfarande lever.
Men att jag vet att hon uppskattar att vi tar hand om det.
Det är det viktigaste.

Jag själv är besatt av böckerna...
Alla deras böcker dom samlat ihop,
Av de stora författarna.
Dom som skrev 
så att det slår an där inne i det varma.
Sådär så att man hamnar i andlösheten.

Min andra syster frågar:
- Det här är dina saker eller?
och nickar mot bordet som svämmar över av böcker.
Hennes tonfall som har ett stänk av snäll ironi i sig,
säger mig att det kanske är lite många.
Eftersom att hon vet att jag kanske inte har plats.
För ingen av dom är speciellt intresserad av just dom här böckerna.
Varje gång jag går dit tillkommer det nya verk i mina högar.




Och mitt i allt packande och bärande är hon,
den där Myran.
Som käkar godis bredvid sin bästa kompis.
Hon väger liksom upp de lite vemodiga tankarna.

Skrattar för mig själv,
när jag kommer på att hon, hennes lillebror och kusinerna,
en dag ska plocka ihop allt mitt.

Tänker att dom kan behöva ännu mera gamla mästerverk,
och lägger dit några böcker till.
För jag vill inte låta dom missa det stora i livet,
med litteratur från hela världen.

Det är väl kanske en ursäkt,
för att inte släppa taget,
om det som betytt så mycket
för dom två jag älskat och älskar så högt.

Men det känns också fint.
Att fylla mitt hem med röster från skrivandet.
Låta det svämma över lite,
av de där orden som skälver i en vacker bok.
Det räcker för mig.

Mjuk start på veckan till er / Kram Hannis




Bakom gardinen

Den där blomman jag var säker på att jag kastat,
dyker upp när gardinerna ska tvättas.
Som ett utropstecken i överlevnad.

Synar den länge.
Det är som att den hört den där rösten på insidan.
Som viskat: 
Ge mig ett tecken på livskraft.
Det kom i form av en blomma,
som vuxit om sig själv, utan vatten men med ljus.

Det blir som att jag stannar av lite.
Funderar på hur jag lyckats vattna alla blommor i fönstret,
men inte sett den här.

Med ett nöjt visslande,
så konstaterar jag att det spelar ingen roll.
Det är livskraft, det räcker.
Det får liksom vara då.
Allt det andra.

Mjukhet / Kram Hannis

Ps. Anna.S, hur har du det?
Kram!



Det där bleka ljuset

Tar det lugnt en förmiddag.
I tystnad.
Dricker rökigt te med söt honung.
Bara betraktar allt i stillhet.


Januari börjar gå mot sitt slut.
Jag tycker om det för att det märks så påtagligt.
I form av ljuset som kommit.

Hur det sprider sig lite tidigare på morgonen,
och stannar aningens längre.
Med den där skörheten.
Som att det vibrerar till med andetagen.

Dom här månaderna är alltid lättare.
Just för det där bleka ljuset.
Det är en styrka i det.
Det bleka, sköra tillsammans med nya dagar.
En vackerhet i vardagen.

Till er, mjukhet/ Kram Hannis