Dom där sparade dagarna

Dom där dagarna i livet.
Såna som gått förbi men ändå är kvar.
Sparade i minnet.

Så där i enkelhet.
Middag med efterföljande promenad.
Skratt åt tokigt och slugt.

Barnens underbara kommentarer,
 när inte bara en utan två nyckelpigor,
 landar på mig,
-Åh! 
Nu kommer du att ha lycka i resten av ditt liv! 

- Wow! Det blir bra, ropar jag.
Med lycka i resten av livet.
Jag och mamman tittar på varandra,
fnissar lite och nickar.

Det är synd,
att vi tar bort den där känslan från oss själva.
Som barn har.
Att det är så självklart,
Om en nyckelpiga landar på dig så har du lyckan i din hand.
För det har någon sagt.

Även om det kanske inte stämmer,
så skulle det kunna vara sant.
Om inte annat,
 så är tanken fin att luta sig emot en stund.

Att allt är möjligt,
oavsett hur det än ser ut,
så är allt fortfarande möjligt,
det ska vi i alla fall aldrig sluta tro på.

Fin dag till er!

Kram Hannis  






Spår från en helg

I ett anfall av friskhet i helgen,
 så släpade jag fram symaskinen.
Klippte i min absoluta favoritsjal.
Den får bli en kimono istället.

I alla fall en början,
 tänkte jag när jag insåg att jag orkade 5 min i taget.
Sen släppte jag allt och lät resterna ligga kvar.

Istället bestämde jag mig för att lyssna på kroppen.
Så jag tände ljus.
Bläddrade lite i en bok.
Inget kolla dator eller telefon.
Drack mängder av citronvatten.
Sen ännu mera vila.
Tänk att det ska ta så lång tid,
 att lära sig att vila faktiskt är det som funkar

Nu ska jag prova att jobba.
Sen ska jag sy klart.
Och visa er den enklaste sömnad som finns.

Ha en bra start på veckan.
Kram Hannis

Jag förstår inte det där

Tack mjuka människor för era vackra spår!

Sen i fredags har jag legat.
Som en vilande säl med en pälsboll bredvid.
Hög feber, hosta och en röst som påminner om en sliten deckare.
Men ikväll var jag tvungen att hämta luft.
Det gör man bäst hos mina vänner vid odlingslotterna.

Så sittandes på en pall pratar jag samtidigt som jag fotar.
- Kan du inte fota det som blommar istället, frågar min vän trumpet
- Nix, inte nu.



- Jag förstår inte det där...
Du har ett hav av blommor runt dig, men fotar det som har blommat ut.

Förstår det inte heller.
Det är sällan jag förstår mitt huvud.
Men jag faller alltid för det som blommat ut.

Kanske för att i mitt huvud,
 har det inte blommat ut på riktigt,
utan bara gått i vila..
Vila för att komma igen med ny kraft.

När det som blommar som kraftfullast,
är det mera som ett konstant flöde.
Det är inte svårt att se det vackra i en ros som slår ut.
Dra efter andan,
 och känna det in i själen.
Det är fint det med naturligtvis, men inte så överraskande.
Det bästa är det lite slitna i vackerhet,
det som darrar till och väcker något.

Att titta på två krukor med utblommat och tänka,
när regnet faller över dom krukorna,
kommer det att bli vackert så det gör ont.
Av dropparna som inte väljer,
mellan det blommande eller vilande,
 utan bäddar in allt som i gnistrande kristaller.

Det är enkelheten,den oslipade sanningen.
Inget tillrättalagt.
Utan bara format av tiden,
på väg in i ett annat format.
Som med livet på ett sätt.

Min vän tvingar mig att lova att imorgon,
då ska jag fota det som blommar.
Klart jag ska.
Jag tycker om det också.

På vägen ut från lotterna ser jag någon typ av kål.
I sitt vackraste förfall.
Och svimmar nästan av lycka.
Min vän undrar om jag verkligen är feberfri.
Det är jag helt säker på.
Den ska också fotas imorgon.

Kram Hannis

Ps. Anna.S, visst är det situationshumor=))
Ibland i livet är det bästa att garva lite.
Tror du förstår vad jag menar.

Sen håller jag med dig fullt ut om att titta bort.
Det är så blandade känslor hos människor
när det gäller dom som sover ute.
Jag tänker att det är snabbt gjort att hamna där.
Med eller utan socialt skyddsnät.

Fasiken så jobbigt med flashbacks.
När man är mitt i känns det som att det aldrig tar slut.
Tror du har rätt i att det där med värka ut.
Men det blir så märkligt när man är i det
och samtidigt ska leva på.
Försöka släppa in annat.
Du gör det bra som 17!
Glöm inte det.

Klockan 6!
Så morgonpigg får man inte vara som katt=))
Du är underbar som går upp då också.
Den katten kom verkligen till rätt person!

Hösten är underbar.
Min absoluta favorit.
Det är mjukhetens tid.
Stor kram till dig!






















Själens brus

Det ni ser på bilden tagen med mobiltelefon...
är inte en hög med glömd plast.
Det är en människa som sover,
mitt i morgonrusningen vid pendeltåget.

Det är också en vän till mig.
En gammal och mycket god vän.
Som jag känner kärlek till.
Våran relation har förändrats förstås.
Från middagar med massor av vuxna och barn,
högljudda diskussioner och god mat.
Till att titta ner i en sovsäck,
ha med en kopp kaffe och kolla av läget.
Men det är fortfarande min vän.

Vad hände egentligen?
Det kan nog ingen svara på.
Det är egentligen inte viktigt att skriva om.
Livet gick sönder.
Bruset blev för högt att leva med.
Ingen väljer att leva i det mentala krig,
som bland annat min vän lever i.
Ett mentalt krig för den som är i det,
och för dom som står bredvid.
Som söker svar på frågor.
Och oftast undrar vart sin anhörig eller vän är.

I torsdags,tidig morgon på centralen,
väckte jag min vän.
Med en termosmugg,
 svart starkt kaffe och en bit socker.
Samma som förr.
Som det alltid har varit.

Ropade innan jag klev in i kuren:
- Det är Hannis, vakna!
Förbi sprang stressade pendlare,
tittandes med olika blickar.
Några irriterade, några empatiska.
Själv var jag fnissig,
för att jag innan väckt två andra.
Som visade sig vara fel.
Det är svårt att se bakom alla lager av skydd.
Jag säger:
- Förlåt, fel person...
Det blir den märkliga situationen,
som får mig att fnissa.

Jag står i sidenblus och skinnbyxor.
Ser väl kanske ut som vem som helst,
på väg till jobbet,
med undantag av att jag drar i plast,
 som innehåller en människa.

Min vän krånglar sig fram.
Dricker sitt kaffe.
Jag har med mig tvättlappar för bebisar,
såna där fuktiga, färdiga att använda.
Tandborste och tandkräm.
En flaska vatten och smörgåsar.

- Är du okej, undrar jag.
- Lagom, svara min vän.
Vi tittar varandra i ögonen.
Som vänner gör.
Jag ser den, smärtan.
Min vän ser min.

- Jag älskar dig, säger jag.
- Jag älskar dig, svarar min vän.
Det är viktigt för mig att säga det.
Kanske av egoistiska själ,
men också för att jag vill att min vän ska veta,
hen är fortfarande älskad.

Pussar på en smutsig kind.
Kramar en hand.
Vill så gärna övertala, hitta alternativ.
Men det funkar inte så.
Det vet jag sen många år.
Så jag säger bara:
- Okej, då sticker jag.

Korta möten,
det är det enda som fungerar.
Inga långa samtal,
inga försök till något annat.
Det går inte att tvinga sig igenom själens brus.

Jag vet inte varför jag vänder mig om,
innan jag går på tåget.
Och fotar.
Brukar inte göra det.
För att jag till viss del tycker att det är kränkande.
Eftersom att du inte sagt ja till det.

Kanske är det känslan av att vilja skrika,
känslan av att vi måste göra något för alla dom,
som kämpar för sin existens i ett samhälle
som har dåligt med plats.

Jag vet inte...
Jag vet bara att människor kämpar.
Med olika saker.
På olika sätt.
Och att en del av dom eller oss,
sover inlindade i plast på kall betong.
Tillsammans med själens brus.

Kanske är det min oförmåga att stänga av.
Den där avsaknaden av filter,
över hur många det är som lever så här.
Min egen rädsla för att hamna där.

Jag vet inte...
Kanske vill jag ändå bara visa,
att den där plasten innehåller en älskad människa.
Att det är någon där som är viktig.
Som betyder något för någon.
Det får aldrig glömmas bort.

Mjukhet till er.
Kram Hannis

Ps. Anna.S, hur har du det?
Ber om ursäkt för att jag varit dålig på att svara.
Har haft det lite rörigt.
Kram till dig!



Där tiden har stannat

Det knarrar från dörrar i långa korridorer,
när jag kliver in på en plats där tiden har stannat.
Spruckna tapeter och skir spets,
samsas med stora möbler.
Dom flesta från en annan tid.

Inget är rakt eller tillrättalagt...
Här finns ingen jakt på perfektion.

Jag vill inte åka därifrån.
Det är inte ofta den känslan kommer i mig.
Vill sitta bland tunga täcken i en säng,
och titta ut över trädgården,
en trädgård som är lika vacker som huset.



Överallt hittar jag detaljer,
som fyller mig med barnslig lycka.
Stryker med händerna över väggar som funnits där sen 1884.
Och funderar över allt som kanske har skett,
i just dom rummen under åren.

Jag ska tillbaka tänker jag.
När jag går mot bilen.
Och då, då ska jag sitta där i en säng.
Njuta av det som ögat och själen älskar.
Det operfekta, där tiden och själen får vara sin egen.
Så får det bli.

Fin helg till er.
Kram Hannis



Dom faller från himlen igen

Det blir symboliskt,
när man står i blöta löv och funderar på livet.
Och en fjäder kommer fallande,
som ett svar i enkelhet.

Plockar upp den med mjuk hand och granskande blick.
Dom faller från himlen igen, säger jag tyst.

Det finns dom som hävdar att en hittad fjäder,
 står för andlig utveckling.
Så kanske det är.
Jag väljer att tro så, där bland dom blöta löven.

För ibland så är ju livet så.
Att det är inte bara fjädrar som faller från himlen,
utan även utmaningarna,
som i sin tur oftast leder till andlig utveckling.

Det låter så stort med andlig utveckling.
Ibland handlar det bara om det enkla.
Som att hitta nya vägar.
Istället för att stampa på gamla.
Att tänka bortom andra människors tyckande,
normer eller som sig bör.

Oavsett vad som än hänt i mitt liv,
så har jag alltid letat nya vägar.
Det är det konstanta målet.
Förmodligen det enda jag aldrig ändrar på,
i min annars rätt så föränderliga värld.

Så med tankarna om utveckling och nya vägar,
bäddar jag försiktigt ner fjädern i min ficka.
En drömfångare håller på att skapas.
Fjädern ska bo i den.
Den hör hemma där.

Kram Hannis






Andras lycka

Jag fotade bröllop i lördags.
Tillsammans med ett regn som aldrig ville sluta falla...
Och en brud som aldrig slutade att le.



Det är det där med andras lycka.
Att få ta del av den som utomstående.
Få höra berättelser från en relation,
som idag ofta redan innehåller barn, vaknätter,
sommarstuga och vardag.

Det gör ju också att man redan nött på varandra,
prövats lite eller mycket.
Det är vackert tycker jag.
Att vardagen är där.
Och hyllas på sitt eget sätt,
en dag där det är allvar blandat med lycka.

När festen börjar åker jag hem.
För att påbörja efterarbetet.
Drar djupa andetag.
Det är alltid nervöst.
Att börja titta på det man har gjort.
Förevigat andras lycka.

Nu ska det göras klart, levereras,
och bli ett fint minne att titta tillbaka på.
Andras lycka,
det är fint att få ta del av det.

Fin start på veckan till er.
Kram Hannis